Idag är det en ledig torsdag och imorgon är vi också lediga. Så himla skönt. Egentligen är det inte bra när jag är ledig långa perioder för då känns det alltid jobbigare att gå till skolan när den börjar och jag blir alltid så seg och gör ingenting. Dessa dagar är dock mamma ledig och ser till att jag gör något. Som igår var vi ute och gick och idag ska vi till Storheden och handla lite mat och någon slags borr för att fästa en rullgardin till mitt rum. Har en filt som hänger där nu, för persiennerna släpper in ljus och läskiga skuggor. I tisdags var vi hos läkaren så då fick jag en medicin och fler sömntabletter. Igår var jag på BUP, själv, och det gick bra. Bättre än vad jag trodde. Nu ska jag börja göra mig i ordning för att vistas bland folk. 

Lite bilder från tumblr då jag inte vill skriva något.

Lyssnar på Broder Daniel. Bästa bandet. Plus Kent. Hade lätt klarat mig med att bara lyssna på dem, även om det finns mycket annat bra också. Men de är ändå de bästa. Annars har jag gjort ett italienska prov idag, gick nog rätt dåligt men jag hoppas jag klarar det. Gör inte så mycket annat. Vill sova bort dagarna, är vaken på nätterna. Skönt att detta är en kort vecka så man får sova mycket. Tycker aldrig jag får sova mycket, det känns alltid som att det är för lite utav sömn. Efter fem timmar är jag trött, har jag sovit fjorton är jag också det. Hur mycket behövs? Tjugofyra kanske. Eller hundraåtta. Det blir nog svårt. Nu ska jag.... göra något, får ont i ryggen av att sitta här.

Tomt inuti. Tiden går fast jag står still. Vill bort härifrån. Slippa vara rädd. 

Det är svårt att veta hur mycket man ska dela med sig av här. Vad man ska skriva. Vad man inte ska skriva. På något sätt vill jag skriva, för att det är många som har det så här och för att folk ska förstå att det inte är så konstigt. Men samtidigt så är det ju så väldigt privat, fast det är ju mitt liv bara. Inte privatare än att jag är glad egentligen. Men ändå. Åh! Kan någon säga om de vill veta eller inte?! Haha "mina bloggläsare!!".

Livmoder heter Uterus på latin, som ju också är läkarnas språk. Men även grekiska ord används emellanåt. Hyster, heter livmoder på grekiska. På de gamla grekernas tid trodde man att livmodern satt löst och svävade upp mot huvudet hos kvinnan ungefär en gång per månad. Då blev hon Hysterisk!

Haha, alltså åh! De gamla grekerna var ju ena riktiga tänkare, och mycket kloka. Även om man några tusen år senare har insett hur det egentligen är.

Tror jag har fått en liten ålderskris. Saknar att vara femton så himla mycket. Att vara så himla naiv och bara göra en massa knäppa, roliga och farliga saker. När man tänker tillbaka på det så är det ju tur att allt gått bra ändå, det hade ju kunnat bli helt galet. Men det är nog så för de flesta, att de har tur. Endast ett fåtal har otur ändå. 

Kommer ihåg när man var 14-15 och tyckte att ens föräldrar inte alls kunde säga något om att man hade rökt för att man faktiskt är väldigt gammal när man är i den åldern. Att alla andra gör det. Och att det inte alls var någon stor grej om man drack alkohol. Så kändes det verkligen. Och att jag var på fest med mina vänner hos min kusin som är nio år äldre var inte heller något konstigt. Eller jag vet inte ens om vi tänkte på vad som skulle vara konstigt eller inte, man gjorde bara det som var kul. Sådant man ville och tyckte var spännande. Nu tre år senare så tycker jag åldersgränsen på cigaretter, folköl och snus är alldeles lagom. Och nu tycker jag det borde vara arton år på systemet. Sisådär om två och ett halvt år kommer jag nog tycka att den är alldels ypperlig vid tjugo. Jag kommer tycka att jag var liten nu, fast jag är tycker jag är stor nu. Jag undrar hur jag kommer se ut, om jag kommer må bättre, om jag och Conny är tillsammans då, om Ebba och Julia fortfarande är mina bästa vänner. Vart jag bor. Tycker det är så himla kul att tänka på sådant, fast lite sorgligt också.

Att sådant som var så centralt en gång bara kan kännas så avlägset ett litet, litet tag senare. Som att jag inte ens hälsade på en av de jag kände i åttan. Och inte han på mig. För vi känner inte varandra längre, och jag insåg plötsligt att jag nog har förändrats väldigt mycket. Fast jag kan minnas hur allt var då som igår.

Känner mig väldigt vemodig och nostalgisk inför sådant här. Är kanske för känslosam och tänker för mycket. Det är jobbigt att jag på något sätt vill ha allt, allt från sexan från nu i en och samma tid, i alla fall alla människor och roliga händelser. Hallå, dags att börja bli lite realistisk. 

Om det är någonting som rockhistorien lärt oss så är det att man skall vara sig själv, och vara stolt över den man är. Man skall inte önska att man vore någon annan, eller att man vore från ett annat land eller tid. Vi är de som andra kan önska att de vore. Vi är den gyllene eran. 
Henrik Berggren, Broder Daniel

Det finns en sak som jag ständigt blir arg och irriterad över och det är det angående tjock vs. smal. Vad jag fått lära mig, på en massa olika språk och ungefär sedan jag började förstå det svenska språket är att tjock och smal är motsatser till varandra. Samma med lång och kort. Du är lång, jag är kort. Du är smal, jag är tjock. Fattar inte vad problemet är med att alla tjocka människor ska förskönas till kurviga, mulliga, något att ta i, sexiga, att killar gillar något att ta på och inte smala tjejer. 

För det första förstår jag inte, folk dör och får en massa problem och sjukdomar på grund av övervikt. Övervikt anses som en ny folksjukdom, även här i Sverige. Vad är det som är sexigt i det? Vill killar (eller tjejer för den delen, men de verkar vara mer obrydda kring detta) ha tjejer som har ömmande knän och flåsar efter några trappsteg? Varför ska det förskönas och verka som någonting bra? Jämför då med hur det är för någon som är "smal" eller vad som egentligen är normalvikt, sen att smal och normalvikt tydligen är samma är också helt knäppt. Om någon som är normalviktig, som jag tillexempel, skulle hoppa över lunchen varje dag i en vecka skulle folk börja undra om jag hade en ätstörning. Och de skulle påpeka det! De skulle ifrågasätta mig och kanske säga till min mentor och så hade det blivit möte med mina föräldrar.

Detta hade inte hänt med någon som var "lite större", tjock, sexig eller vad fan man nu kallar det. Ingen ifrågasätter någon som är överviktig varför den äter två-tre portioner mat plus lite godis och fika. Det hade aldrig blivit något möte med mentor eller föräldrar. Det är också en ätstörning att äta för mycket. Man kan också dö om man äter för mycket, äta ihjäl sig! Det är faktiskt möjligt! Man kan till och med få skador och sjukdomar, mat är inte bara hälsosamt och nyttigt. 

Det stör mig att det ska vara så accepterat att bli kallad smal. Om man ser ur läkarperspektiv är det typ lika dåligt att få höra att man är för smal som att man är för tjock. Båda två är ohälsosamt. Men inte i samhällsperspektiv. Skulle en läkare säga till mig att jag är för smal, lite smal hade det inte varit bra. Men i samhället kan det snarare låta så "Men du är ju smal, du är ju normal". Som att det är samma sak?! 

Om man går på stan och ser någon som är smalare än de flesta, ca -10kg under det normala så "får" man gå förbi och säga "shit vad smal, hon äter nog inte mycket". MEN om man går förbi någon som väger ca -10kg mer än det normala så vet jag inte många som skulle säga "gu vad tjock, hon äter nog lite för mycket". 

Jag har från lågstadiet till nian varit lite underviktig. På grund av att jag endast har haft de förutsättningarna, sedan började jag knapra hormoner och då blev jag lite köttigare men hur som helst. Jag har väldrigt många gånger under dessa år fått höra "men asså elin du är ju sååå jäävla smal, du måste äta mer!!!", "din ben är som pinnar", "önskar jag också var lika smaaal som du". Typ så har det kunnat låta. Och visst, jag har väl en mindre risk att bli överviktig, kanske lättare att få bra kondition och tränad kropp men det gör INTE att man tycker om sin kropp mer. Jag har nog som nästan alla andra tonåringar tyckt illa om min kropp och dessa kommentarer gjorde det inte bättre. Åt fruktansvärt  lite när jag var kring 12-13 år och hade väl någon slags ätstörning. Mitt sätt till att se på mat och mig själv var stört, stört över att alla såg någonting som jag inte såg. Jag ville se det jag med. Jag ville också se att mina ben var smala och att jag var nöjd med mig själv. Började göra det eftersom och nu äter jag väldigt normalt, tänker inte så mycket på det. Sedan är det ju inte så kul i detta "var stolt över din stora kropp, du är sexig med dina kurvor och det är så jävla fult att vara 'smal' (normalviktig)-resonemang" att vara den som tydligen inte har några jävla kurvor att vara sexig eller stolt över, bara en vanlig kropp som inte sticker ut mer än någon annans. 

Nu är det en massa aspekter jag inte tagit upp men jag kan inte ta upp allt för jag orkar inte skriva mer och det enda jag ville säga är att tjock och smal är MOTSATSER! Inte smal och kurvig, inte smal och sexig och inte smal och stolt. De orden är motsatser till helt andra saker och det hoppas jag alla som läst igenom detta vet, annars får ni googla motsatser till de orden. 

Tillsist, det är varken bra att vara smal eller tjock. Båda är dåligt fast på olika sätt. Tja!